Stilla

Det var som om Stilla redan fanns

det enda jag behövde

var att upptäcka,

rita en tunn kontur.

Onsdagar

en timmes tystnad

mattor

och klockklang.

Resten stod byggnaden för

medeltidskapellet var själva konstverket.

Den högkänsliga byggnaden, som någon sa,

väggarna var porösa –

bara man nuddade dem

gav de ifrån sig lite av sig själva.

Mattorna

fanns också redan där

jag behövde bara hitta

och bära dit dem.

​​​​​​

Matta efter matta

i ungefär ett år

från Lagerhaus, Finn och Anafora.

Ett pussel.

Några är vävda under coronapandemin i Bergen

den smala är vävd av farfars farmor

i Jämtland.

I mattorna finns människors slit

invävt

vardag

ömhet

ett hantverk att gå på.

Ta av dig dina skor.​​​​

​

Nonneseter klosterkapell

liknar en kokong

en grotta i stadens hjärta

en grav.

Så som med larven, så ock med Kristus.

De tjocka väggarna klarar trycket,

människan kan upplösas

en kort tid

omstruktureras

medan spårvagnen passerar

fyrtio gånger.

​​​​

Stilla

ja

men inte tyst.

Trafikens ljud

Bergen Storsenters sorl

men det var dovare

och mer distanserat

genom medeltidsväggarna

– också efteråt.​​​

​

När en avgörande

osynlig

strid

står

i vardagen

under påskafton

blir det stilla på ytan

ett mellanrum

en viloplats nästintill.

Kan inte göra mer

bara veta att det görs

sitta där orörlig

i frånvaron

sörja

bida

tills trädgårdsvakten har banat väg

genom dödsriket

och viskar

ditt namn.

​​​​​​

”Jag ska strida för er

och ni ska vara stilla.”

Kampen finns i Getsemane

lidandet på korset

men idag är det stilla.

Nedtrampandet av döden

– naturligt som tyngdlagen.

Bojor låses upp

portar öppnas

skrämsel vittrar sönder

när Kristus stiger ned

i dödsriket

där du redan är.

​​​​

Poem by Sanne Tina Frostensson
published in Påskemagasinet 2024